Klickern har verkligen blivit min vän. Beppe är just nu i nån sorts pubertet/spökålder och har inte alltid fokus på matte längre – därför har vi tagit en liten paus i lydnadsträningen och tricktränar i stället. Bra för Beppehjärnan – och kul!
Våra första två trick är ”rulla” och ”vacker tass”. Här rullar Beppe:
Ja, jag är dålig på att blogga, jag vet. Det blir alltid så här: jag startar bloggar och sedan liksom dör de sakta. Men i det här fallet tycker jag att jag har en legitim ursäkt: det är så mycket roligare att gå i skog med hund än att sitta framför datorn på lediga stunder.
Beppe växer och lär sig saker – och jag lär mig också. Sedan jag bloggade sist har vi hunnit vara med på två utställningar (HP med fin kritik i båda fallen) och gått klart vår valpkurs. Kursen var jätterolig och vi kör vidare på en gång med fortsättningskursen som börjar på tisdag.
Beppe har också fått en ny kompis, min nya medryttarhäst som heter Nanne och är en stor och snäll frieser. Att vara i stallet är enormt spännande, tycker Beppe. Så här kul hade han på stranden när vi promenerade dit alla tre häromdagen:
Vi har varit på semester på Österlen, vilket var fantastiskt. Nu vill vi flytta dit. Kanske inte på en gång, men så småningom. En av de många trevliga sakerna med södra Sverige är de långa fina sandstränderna. Väldigt exotiskt för oss som kommer norrifrån. Vi testade tre havsbad där hundar är tillåtna. Här kommer en snabb recension.
1. Laholm.
Första badstoppet på vägen ner. Vi trodde knappt våra ögon när vi kom fram till den låååååånga sandstranden där man kunde parkera bilen alldeles vid vattenbrynet. Just den aspekten är ju både positiv och negativ – skönt att slippa släpa prylar, men man måste hålla ögonen på hundar och barn ifall det skulle komma någon knäppis farande med racerfart (det gjorde det). Badet var långgrunt och vattnet var ljummet, varmare havsbad har jag aldrig varit med om. Extra plus för glassförsäljarna som kom gående över stranden med en vagn. Vilken grej!
Det här var Beppes första möte med havet och han var en aning skeptisk, dessutom fanns det ju så många hundar överallt att vattnet blev rätt sekundärt.
På den här stranden höll man hunden kopplad.
2. Vårhallen, Simrishamn
Det här blev vår favoritstrand och den vi åkte tillbaka till flera gånger. Här var det helt okej att ha hunden lös, och Beppe hittade flera kompisar som han hade jättekul med. Det var också här Beppe började bli riktigt avslappnad med vattnet, trots att vågorna var ganska höga för en liten corgi. Vi utmanade honom också lite genom att bära ut honom någon meter och släppa ner honom så att han fick simma in. Det gick fint och han simmar bra – men han går inte ut i vattnet frivilligt.
Inte så långgrunt, men tillräckligt för att barnen skulle kunna bada och ha kul. Jättefin, lång strand med lagom mycket folk och hundar nära Simrishamn.
3. Yngsjö havsbad
Brr! Här var det verkligen iskallt! Men det var så varmt i luften att jag badade ändå, snacka om uppfriskande. Vågorna gick höga och det var tur att det var långgrunt. Härlig strand med finkornig sand och många glada hundar. Inget hade något emot en lös Beppe som gärna ville hälsa (men här hade han vant sig vid detta med hundstränder och tog det ganska coolt).
Innan vi åkte från Skråmträsk fick Beppe tre roliga dagar med Uno, som kom på besök. Uno är tre år, lika gammal som Dora, men medan Dora mest är besvärad av Beppe, har Uno och Beppe jättekul ihop. Jag har nog aldrig sett en vuxen hund som är så glad och lekfull. Dessutom är Uno supersnabb – Beppes små korta ben har inte en chans i de vilda jaktlekarna!
Det var jättekul att bara sitta och titta och lyssna på dem. Både Beppe och Uno är ganska pratsamma typer och tillsammans lät de som glada, tjattrande små apor. Blir kul att se om de leker lika bra nästa gång de ses, då Beppe troligen är rätt mycket tyngre och kraftigare än lätta, snabba Uno.
Efter en natt i SJ:s djurkupé kom vi fram till Skråmträsk i tisdags. Beppe var kolugn på tåget, det var verkligen inga konstigheter alls att plötsligt sova på ett helt nytt ställe som lät och luktade konstigt.
I Skråmträsk bor Dora (treårig stövare) och Tanja (nioårig jämthund). De var en aning skeptiska till Beppe i början. Vad var det där för liten kortbening som ville pussas hela tiden?
Men efter lite skogspromenader slappnade de av, och åtminstone Dora tycker nog att det är lite spännande med Beppe också. Tanja, som är världens snällaste hund och nog vet med sig att hon inte klarar av att ens morra åt honom, håller sig gärna på avstånd (det är lite jobbigt för henne eftersom hon samtidigt helst vill sitta i mitt knä och bli kliad).
En skogspromenad med alla tre är en härlig form av galenskap.
I går besökte vi kompisar med sommarställe på Yxlan utanför Norrtälje. Vi fick en fantastiskt fin dag, och Beppe verkade njuta minst lika mycket som vi andra. Jag visste ju redan att han är en cool typ, men han förvånade även mig med sitt lugn – totalt var det sex barn mellan två och åtta år som lekte runt och med honom, och han hade bara jättekul och var så sjyst och stabil hela dagen. Emellanåt låg han helt oberörd och sov på altanen.
Det var varmt ute, så när vi tog en promenad fick Beppe och hans tvååriga kompis turas om att åka vagn (ute i skärgården har man naturligtvis flytväst på sig):
På stranden träffade vi två mopsar, varav den ena var jämnårig med Beppe. De var lustiga filurer. Jag har nog aldrig sett en mops så igång som den lilla svarta var när den busat med Beppe en stund.
Älskar Beppes min på den här bilden:
Sen var han rätt slut. Då grävde han sig en grop i sanden och satt där och svalkade sig tillsammans med Alvar.
Men bada i det där blöta? Nä, det verkar jobbigt.
I dag var Beppe, Estrid och jag på valplek på Norsborgs lokala kennelklubb. Jättebra grej, gratis, nära oss och håller på hela sommaren. Bra sätt att lära känna klubben och just nu lutar det åt att jag går valpkurs där till hösten i stället för i Riksten som jag tänkte.
Det var fem valpar på plats, från bichon frisé till labrador i storlek. Beppe lekte mest med bichonen Tuffi och dobbermannen Leia:
Han hade verkligen jättekul! Det är så roligt att han är så frimodig och glad. Dessutom fick han beröm för att han slappnade av så bra under fikastunden sen. Det är skönt att ha coola Beppe med sig.
När Beppe flyttade till oss fick han en storebror i form av en katt. Pelle är tre år och är min lilla kisse – han trivs visserligen med resten av familjen också, men det är jag som är hans människa och det är väldigt tydligt. Förut tänkte jag alltid att vi inte skulle ha hund så länge Pelle finns kvar, men nu bor vi så stort att det kändes som om det skulle funka ändå. Och det verkar det som att det gör.
Visst är Pelle lite skeptisk. Första veckan såg det ut så här, Pelle satt oftast uppe på en soffa som står på högkant i den del av huset som vi håller på att renovera:
Men Pelle är en trygg katt och det dröjde inte särskilt länge innan han visade att han förlåtit oss genom att börja sova i vår säng igen. Han förstår ju att Beppe inte kan ta sig upp dit, utan får hålla sig på golvet eller i sin korg. Sedan har det gått framåt, sakta men säkert. Pelle betraktar gärna Beppe på visst avstånd, så här:
Det funkar bra så länge Beppe håller sig från Pelles personliga sfär. Men Beppe vill så gärna hälsa! Det är inte Pelle riktigt med på ännu.
Det andra som funkar bra är att ge dem mat samtidigt. Pelles skål står på en byrå i hallen dit han lätt kan klättra, men inte Beppe. Beppe, å sin sida, äter aldrig med så god aptit som när han får äta samtidigt som Pelle. Valpfodret smakar tydligen bättre då – troligen känner han lukten av blöt kattmat, det absolut godaste han vet.
Här kan man se hur gott Beppe tycker att det smakar.
Beppe har precis slocknat under skrivbordet, helt slut efter en kort men vild lek med Rönninges andra cardigan som promenerade förbi. Det märktes att båda hundarna tyckte att det var jättekul att träffas – även om Chinook, som den större hunden heter, var både snabbare och starkare än Beppebäbisen. Nästa söndag ska vi försöka gå på valplek, så att han får träffa kompisar i sin egen ålder.
I går tog Beppe sitt första dopp i Flaten, genom att helt enkelt kliva över kanten på kanoten när vi var ute och paddlade. Tur att han hade sin nya flytväst på sig! Lite obehagligt att se sin lilla valp försvinna under ytan i en bråkdels sekund – men sen kom han upp och simmade snabbt mot mig. Han verkade inte alls ha blivt rädd, utan bara förvånad. Det blir nog fler bad för Beppe.
Beppebloggen 